En tid för mirakel av Karen Thompson Walker

Jag hade en gång en riktig mardröm. Jag vaknade på natten och steg ut i vardagsrummet och fram till fönstret. Allt var som vanligt, min lägenhet såg ut som den alltid hade gjort, men när jag tittade ut genom fönstret fanns inget där. Tomt. Bara ett stort mörker.

Den här drömmen kom för mig när jag läste Karen Thompsons Walkers roman. Jag känner alltid ett hugg i magen när jag läser dystopier. Böcker som Vägen av Cormac McCarthy som är en pro-apokalyptisk berättelse om tiden efter undergången var så bra, så välskriven men jag vred mig som en mask under läsningen. Parallellt med litteraturen läser man ju hela tiden nyhetsmagasinens och tidningarnas små subtila varningar och lyssnar på de onyanserade radiorösterna som läser telegrammen - klimatet, överbefolkningen, krigen, maten, de döende arterna ...

Det här är snarare en pre-apokalyptisk roman. Vi får vara med om den stora förändringen - insaktningen av jordens rotation - men inte tjuvtitta på slutet. En morgon vaknar Julia till en till synes helt vanlig dag. Men allt förändras när mamma kommer hem med frukostbrödet och har hört nyheten på bilradion, rusar in och ropar till alla att sätta på tv:n och glömmer nycklarna i låset - där de sen kommer att sitta hela dagen. Den där nyckelknippan är precis en sådan vardaglig markör som författaren låter dingla mitt i allt det fruktansvärda - jorden har börjat sakta in.

Genom barnet Julia får vi följa det som sedan händer, hur allt ställs på ända, hur tiden och klockorna upphör att fungera, hur mörker och ljus inte längre följer gängse lagar, hur djuren, växterna - allt förändras när dagarna blir längre och längre. Till slut inser världen att vi måste hålla fast vid tiden, att oavsett gryningar och skymningar, dagar och nätter måste klockorna ticka vidare, sekund för sekund.

Det här är ingen hemsk undergångsroman. Samtidigt går livet vidare i Kalifornien där Julia bor. Folk vänjer sig vid allt det nya samtidigt som det hela tiden förekommer förskjutningar av det normala. Julia är mest upptagen med sina relationer, sitt växande och sina tankar om framtiden - som vilken elvaåring som helst. Det är just detta som gör berättelsen så stark. Det normalas avvägning mot det katastrofalt onormala.

Välskrivet, spännande och gripande och mycket mycket tänkvärt och inte alls science fiction. Bara en berättelse i vår tid.